Don't come to the dark side, we're running out of cookies

Lång dag igår. Vaknade elva... Vilket var för sent... Skulle vara i Västra skogen för att möta Babak för att vi skulle vara med i moppemeetet. Haha.. Var vid Västra skogen klockan tolv, dvs en timma försent. Hade 27 missade samtal och 23 sms. Klockrent! Hela moppeledet vände och hämtade upp mig. Tror ingen förstod något, men jag kände mig fett viktig.
Hela dagen var sjukt kul. Polisen kom och tog in Babak och Apan in i polisbilen och förhörde, vi stod med megafon och pratade, bara för att provocera polisen lite extra. Hahaha! Så jävla bra! Sen drog dom och vi grillade lite, och åkte runt på stan och jag raggade på killar genom megafonen. Så jävla bäst. Jag vet inte vad jag mer jag ska säga om igårkväll... Matilda sov med mig, fett mysigt!
Del 3 av novellen... Ja men visst!
För er som inte läst Del 1 och Del 2, kan klicka på texten för att läsa dom först.
Del 3: Det osannolika
Vi satt på hans svarta soffa i hans stora vardagsrum, jag sa att jag älskade honom, men fick aldrig något tillbaka. Han kollade på TV:n. Det var fotboll som vanligt och jag fick ingen uppmärksamhet. Jag blev ledsen och började få tårar i ögonen. Han kollade på mig, helt plötsligt kände jag något bränna till på kinden. Han hade slagit mig igen. Jag fick inte vara ledsen, inte för honom. Han reste sig upp med sin öl och vinglade till toaletten. Han var full, som vanligt. Jag tog min kalla hand på min kind och kände hur tårarna som samlat sig i ögonen hade börjat rinna ner för mina kinder. Det kändes skönt. Han kom tillbaka, drog upp mig från soffan och skrek mot mig om vilken värdelös liten hora jag var. Jag förstod inte hur han kunde säga så mot mig. Han var den första och den enda jag någonsin älskat. Fast jag var ju bara fjorton år, jag förstod nog inte. Han sa alltid att det var mitt fel. Jag förtjänade att bli slagen. Jag trodde på hans ord, ingen annan hade ju bevisat motsatsen. Mamma hade börjat se mina blåmärken, men jag kom alltid på nya ursäkter. Till slut var jag tvungen att berätta för mamma, samtidigt som jag bönat och bett om att hon aldrig någonsin fick sägas till någon, för då skulle allting bli värre. Jag mindes aldrig något från våldtäkterna eftersom att jag alltid var nerslagen och medvetslös när det hände.
- Varför lämnade du inte honom? Hörde jag Sofie fråga.
Jag kollade förvånat på henne. Jag var inte medveten om att jag ens hade pratat. Hade jag avslöjat alla mina tankar om honom? Jag satt och funderade ett tag, jag beslöt mig för att berätta hela sanningen när jag ändå hade avslöjat halva. Jag var redan körd vid det här laget. När jag funderat en stund så drog jag upp min vita sjukhusklänning och visade ärren som satt på min höft. Det var som onristade streck som folk gjorde på väggarna i fängelserna för att räkna hur många dagar de hade suttit inlåsta. Jag fick ett streckt för varje gång jag försökte rymma från honom. Han sade att även om jag lyckades fly så skulle han hitta mig och döda mig.
Sofie kollade på mig med hennes stora blåa ögon. Hennes ögon var alldeles blanka och man såg att hon var på väg att börja gråta. Hon tog tag i min högra hand lite försiktigt över slangen från mitt dropp.
- Han kommer aldrig någonsin kunna göra dig illa igen, sade hon och genast blev hennes ledsna ansiktsuttryck ett mycket argare.
Hon ställde sig upp och gick mot dörren, när hon öppnade den kollade hon bak mot oss. Hon tog upp sin pistol och osäkrade den.
- Det har du mitt ord på, sade hon med ilska i rösten.
Hon gick ut och stängde dörren försiktigare än väntat.
Jag var fri.

- I do belive in Karma and one day, it will get to you. You will someday feel what I felt. You will one day experience what you did to me.



KOMMENTERA DETTA INLÄGG:

« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar: