Det skrev jag innan... Jag blev medtvingad ut. Så nu ska jag lägga upp del 2 av novellen. För er som inte läst del 1, klicka här för att läsa den först.

Jag såg mig omkring, det enda som fyllde rummet var ett handfat, ett draperi och lite apparater. Det mina ögon fastnade vid var en påse med dropp som hängde på min högra sida. Från den var det en genomskinlig slang som ledde till min högra hand.

- Vilket sjukhus? Hostade jag ur mig med en svag röst samtidigt som jag satte mig upp lite försiktigt.

- Södersjukhuset, sade mamma med en varm röst.

Jag kände mig lite yr efter att ha gått från liggandes till sittanndes. Jag blundade en stund för att få tillbaka balansen och då såg jag allting framför mig, allt som hade hänt natten till idag var så tydligt. Hur han slog mig, hur han slängde mig på sin säng, hur mitt huvud flög in i väggen och allt blev svart. Jag rös till.

- Det var han eller hur?

Precis då hörde vi ett bankande ljud på dörren. Både jag och mamma hoppade till. Volangerna på hennes vackra, röda klänning svajade. Vi bytte blickar.

- Polisen, sade mamma med en låg och försiktig röst, tror du att du är redo? Du behöver inte göra det nu!

Mamma visste att jag var stark och klarade av allt om jag ville.

- Jag vill ha det här överstökat, sade jag med en bestämd och lite starkare röst.

Knackningarna hördes igen, fast den här gången var de lite hårdare och tydligare.

- Kom in! Ropade mamma lätt men bestämt.

In kom en lång och smal tjej, med blont hår i en ordentlig hästsvans. Hon såg snäll ut när hon gick in och stängde dörren försiktigt efter sig. Hon log ett försiktigt leende, medan hon tog en stol som låg bakom det naturvita draperiet och satte sig på min högra sida. Hon hade en polisuniform på sig. Då tog mamma bort sin hand från min för att hälsa.

- Jessica! Sade mamma med en glad röst. Hon lät normal igen, hon hade inte den där lena rösten som hon hade haft mot mig. Jag hatade den, jag hatade den för att jag visste att hon pratade så med mig enbart för att hon tyckte synd om mig just då.

- Sofie! Sjöng hon nästan. Hennes röst gjorde mig genast avslappnad.

Hon kollade på mig med stora ögon. Alla bilder som min hjärna hade sparat från natten till idag kom upp igen, fast tydligare den här gången.