Kärleken får tiden att försvinna, tiden får kärleken att försvinna
Snurrig i huvudet. Tankar som bara trasslar in sig och blir till stora klumpar i magen. Kan inte tänka klart, känner ingenting. Vet inte ut eller in. Det är som att jag tappade bort mig själv mitt i allt. Jag är tom nu, så tom fast ändå så fylld med ångest, panik och sorg. En del av mig försvann den här veckan. Allt rasar och jag känner mig mer sårbar än någonsin. Som om jag har hjärtat på bröstkorgen och med en liten knuff från någon och jag försvinner. Så mycket känslor men samtidigt så lite känslor. Vad händer när man förlorar sig själv fast man aldrig hittat den? Den som lever får se, men jag känner mig inte så nyfiken på att ta reda på det. Varje dag är ett nytt äventyr. Nu vill jag gråta ögonen ur mig. Inget kommer någonsin bli som jag vill ha det, för hur man alltid vrider på allting så är jag aldrig någonsin tillräcklig. Men den dagen kommer.
Över och ut.
