Man väcker en ångest när man släcker en annan
Misslyckad, korkad, stress. Dom tre orden virvlar omkring i huvudet. Allt händer på en gång, allt började med en solig, bra dag. Slutade med en mörk, kall kväll. Varje dag detsamma. Vaknade upp av lycka på grund av att jag skulle träffa dom två jag saknat mest den här veckan. Men nej. Som ett stort tomrum, som om folk bara kan känna rakt igenom mig. Nu, jag känner ingenting just nu. Inte ens sorg. Det är dom små grejerna under dagen som får mig så här, ja vad ska man kalla det? Jag vet inte vad jag känner längre. Jag har inga känslor kvar.
Misslyckad, korkad, stress. Enformig. Ja, enformig. Mitt liv är som en cirkel. Kanske till och med en prick. En liten jävel där varje minut ser ut som den som var för tre minuter sen. Jag är trött på det här, jag är inte van vid det här. Men vad gör jag när sorgen kryper fram om natten och jag verkligen inte orkar att bita ihop? Nej just det, det finns inga alternativ, för livet suger ibland. That's life. Man lever, man gråter, man skrattar, man dör. Fuck it! Live hard, love hard, die hard. Ju mer hoppet visar sitt ansikte, ju mer hoppas man. Men när den drar sig tillbaka slutar man sedan att hoppas, sakta men fanimej säkert!
Fuck this way of life. Från och med nu orkar jag inte ens lägga ner lite energi till att bry mig.
Saknar hästar, allt var så bra när man var på toppen.
