Allt jag gör blir fel, det är bara jag som lyckas få allt jag älskar att vilja hata mig. Allt jag någonsin älskar försvinner sakta ifrån mig varje minut. Jag har försökt hålla fast, men jag lyckas inte. Jag kanske inte försöker tillräckligt mycket? Kanske inte håller fast det tillräckligt hårt. Men jag är trött nu, trött på att allt alltid ska vara mitt fel, för man måste vara två för att dansa tango. Alltid är det lika mycket ditt fel som den andra parten, men vissa förstår det bara inte. Jag ska nog sluta med allt, gå och lägga mig, och för vardag som går, dör en del av mig. Jag orkar inte bära på en hemlighet längre, jag orkar inte bevara allt inom mig. Jag är en bomb redo för att sprängas. Tack för den här tiden. På återséende.